1. Kom, Guds församling, var ej sen,
ty solen nu sitt blida sken
på nytt har börjat visa.
Gud har ju denna natt oss täckt
med sitt beskydd och ömt oss väckt,
ja, honom må vi prisa!
Han oss hör,
därför bör
vi oss glädja
och framträda
med vår gåva
och Guds nåd och godhet lova.
2. Vart djur på marken fröjdar sej
och på sitt sätt lovsjunger dej,
du store världens Herre.
Var fågel sjunger dej till pris,
vart träd, var blomma på sitt vis,
det större med det smärre.
Vi har fått
mera gott,
större gåvor,
bättre håvor
än de alla;
därför bör vi dej åkalla.
3.
Din omsorg har ledsagat oss,
så underbart bevarat oss
allt ifrån moderlivet.
Du var hos oss med hjälp och tröst,
när vi låg vid vår moders bröst,
och oss av nåd du givit
liv och lem,
hus och hem,
oss försvarat,
oss bevarat
från elände,
som vi själva inte kände.
4.
Men störst är dock den nåden, Gud,
att du oss givit dina bud
och låtit oss få veta
hur du oss alla friköpt har,
och vad som väntas av envar
som kristen vill få heta.
Oss du drog
och upptog
i din kyrka -
vi får dyrka
dej och höra
ordet som kan saliggöra!
(Se även fortsättningen Min Frälsare, den nådekraft)
